Livsresa med kulturkrockar

Annika Åkerlunds mamma var tuff, äventyrlig – och en historieberättare. Nu berättar Annika om sin mamma Yvonnes levnadshistoria. Från livet som 14-årig piga i Västmanland till kulturkrocken i en fjällby i Lappland.

Annikas mamma Yvonne föddes 1926 och växte upp i ett torp i Lindesberg. Hon bestämde sig för att stå på egna ben och tog tjänst som piga redan i tidiga tonåren.

– Hon var rätt tuff och äventyrlig av sig, berättar Annika. Hon hade en otrolig styrka inom sig.

Titeln på Annika Åkerlunds bok: Så länge jag har två friska händer är också temat på mamma Yvonnes liv.

Underlaget till boken, som Annika beskriver som en dokumentär biografi, kommer bland annat från de memoarer som mamman skrev när hon var i 50-årsåldern.

– Jag renskrev det mamma hade skrivit. Dessutom har jag vuxit upp med hennes berättelser, så mycket av det jag skrivit om hade jag inom mig. Och så intervjuade jag henne ganska mycket, för att jag var intresserad. En dag sa hon: ”Jag skulle så gärna vilja att det här blev en bok. Skulle du kunna ge dig i kast med det?”

Från torp till turiststation

Yvonne dog 2018 och mammans önskemål låg och tryckte inom Annika.

– Jag kände att jag måste börja. Och jag hade inget synopsis, jag bara skrev och skrev och skrev. Jag höll på i nästan ett år med det första utkastet till manuset.

För att komplettera bilden tog Annika och hennes man Leffe husbilen och åkte runt i trakterna där mamman vuxit upp.

– Första delen i boken handlar om hennes barndom i ett litet torp. Vi träffade folk som faktiskt kände min morfar och annan släkt där nere. Och vi fick bland annat besöka hennes barndomshem.

En dag på 1940-talet flyttade Yvonne från sin tillvaro som hembiträde i Värmland till en helt annan värld. Det dök upp en kvinna som visade sig vara chef på STF:s turiststation i Kvikkjokk och hon kom med ett jobberbjudande.

– Mamma och hennes väninna bestämde sig på en gång. De visste inget om Lappland, mamma trodde att Lappland bestod av samer, renar och kåtor.

Så började nästa kapitel i Yvonnes liv. Och andra delen i Annikas bok.

– Mamma mötte en massa utmaningar i Lappland, folk levde på ett helt annat sätt än vad hon var van vid. Det fanns exempelvis ingen bilväg upp till Kvikkjokk, så de fick åka båt sista biten. Och hon berättade om arbetet på turiststationen och när det var dans på mangelvinden, ovanför vedboden. Där satt gubbarna med sina dragspel och spelade så länge ungdomarna ville dansa.

Utöver de kulturella skillnaderna gjorde praktiska hinder livet tufft.

– Mammas första vinter i Kvikkjokk fick de svälta, eftersom det inte gick att få upp mat till den isolerade byn.

Glädjetårar

Så länge jag har två friska händer är Annika Åkerlunds debut.

– Ja, jag har inte skrivit någon bok tidigare. Hade ganska mycket ångest inför det projekt som låg framför mig, visste inte om det skulle bli bra. Inte har jag gått en massa kurser heller, det finns inte så mycket av sådana erbjudanden här uppe. Jag har alltid tyckt om att skriva, men aldrig gett mig i kast med något mer omfattande tidigare.

Vad skulle du önska att läsaren tar med sig efter att ha läst din bok?

– Nu har jättemånga läst den redan. Jokkmokk är ett litet samhälle och alla känner alla. Många har läst den och hört av sig. De har ringt och SMS:at och mejlat till mig.

Hur har mottagandet varit?

– Jag har fått många positiva omdömen. Det finns tydligen inte så många böcker som är kvinnohistoria. Folk har tyckt att den var spännande, en bladvändare. Många har berättar att de har gråtit, både glädjetårar och sorgetårar, när de har läst den. Det känns så fint om en läsare blir berörd. Jag har gråtit själv när läsare har ringt och berättat vad boken har betytt för dem.

Har du en författardröm, något du skulle vilja skriva?

– En spänningsroman med inspiration från Kvikkjokk, kanske.

Skriver du på något nytt nu? Vad, i så fall?

– Jag har haft planer på det, men det är inte aktuellt just nu. Jag behöver landa i detta, det har varit väldigt känslosamt. Men visst, jag tycker ju om att skriva och andra gången skulle det nog bli lättare att göra det här. Jag har lärt mig enormt mycket under den här processen.

Har du något tips till andra med författardrömmar?

– Jag tror att det är bra att inte vänta för länge. Sätt bara igång och låt det ta den tid det tar! Det är kanske bra att gå några kurser så att man vet vad det handlar om. Det finns mycket erbjudanden ute på nätet. Och glöm inte att göra research kring förlag, så att du inte blir lurad. Jag är glad att jag hittade Whip Media, jag känner mig trygg med dem.

Vad är du för person, vad gör du när du inte skriver?

– Jag är en hel del i vår stuga i Kvikkjokk. Är ute med skoter, och åker skidor. Jag läser och är mycket ute i naturen. Dessutom reser jag och min man rätt mycket i världen. 1992 åkte vi jorden runt på vår bröllopsresa. Vi bussluffade i Australien och åkte till Fijiöarna, Hawaii, Los Angeles. Efter det var jag inte flygrädd något mer.

Vad läser du helst själv?

– Det är väldigt blandat. Romaner, biografier och facklitteratur. Men på semestern blir det feelgood.

» Annika Åkerlund intervjuades av Ola Richardsson

Lite om Annika Åkerlund:

Bor: Jokkmokk och Kvikkjokk
Född: I Jokkmokk, men uppväxt i Kvikkjokk.
År: 1956
Familj: Man Leffe, vi har inga barn.
Yrke: Pensionär. Har jobbat som undersköterska och verksamhetsutvecklare i Studieförbundet Vuxenskolan.
När jag inte skriver: Vistas i naturen.
Gillar: God mat. Trevliga och djupa samtal med människor. Resor. Leffe.
Gillar inte: All form av ondska.
Favoritord: Frid och fred.
Svårt att motstå: En bedjande blick och ett varmt leende.