31 aug Intervju med Sven-Anders Svensson
En präst, en liten ort och ett stort intresse för samtiden. Det är de gemensamma nämnarna i Sven-Anders Svensson senaste böcker. I romanen Militärbasen i Minnared ställs allt på sin spets när Nato bestämmer sig för att placera en militärbas i den svenska skogsidyllen.
Sven-Anders Svensson har varit intresserad av politik ända sedan 20-årsåldern och då, i mitten av 1970-talet, var det miljöfrågan som väckte hans intresse. De senaste åren har han funderat en del på den svenska försvarspolitiken och till slut bestämde han sig för att skriva en bok på temat.
– Jag tvekade länge innan, för jag visste inte vad jag tyckte egentligen. Men jag använde mina funderingar för att reda ut tankarna lite i boken. Nu kommer jag inte fram till några tydliga svar i boken, men det fanns många olika infallsvinklar att ta fasta på, förklarar Sven-Anders.
Romanen Militärbasen i Minnared utspelar sig i en nära framtid. Säkerhetsläget kring Östersjön har försämrats och därför får Nato tillåtelse av den svenska regeringen att placera militärbaser på några platser runt om i vårt land. Det sägs att det är för att stärka det svenska försvaret och skydda svenskarna. Men är det verkligen så enkelt? Och vill svenskarna ha Nato i landet?
Karaktärerna fick liv
Han hade egentligen lämnat sin fiktiva karaktär Sara Nordblom, som är präst i den lilla orten Minnared, men när tankarna på det svenska försvaret dök upp insåg han att det kunde passa att väva ytterligare en historia kring henne. Det visade sig dock att en annan stark karaktär kom att kräva ett större utrymme än han anat, nämligen den handlingskraftiga Gerd Johansson. Gerd Johansson är den som äger marken i Minnared där militärbasen placeras och hon har inga som helst planer på att stillatigande se på när militära fordon invaderar hennes mark.
– Gerd funderar och pratar inte så mycket, utan hon agerar istället. Hon är väldigt handlingsinriktad och det gjorde att hon fick mer plats än prästen i romanen. Det var flera karaktärer som fick mer liv än jag från början trodde. Jag hade också lättare för att identifiera mig med Gerd och då var det enklare att skriva om henne, säger Sven-Anders.
Lågmält otäck
När Sven-Anders skrev boken var han noga med att inte göra den läskigare än den behövde vara. Han ville inte överdriva något, utan tvärtom ville han hålla tillbaka lite för han tänkte att det skulle bli bättre effekt av det. Mycket riktigt är det också de reaktionerna han hittills fått av sina läsare.
– Det är ju ingen som dör, så det kanske inte låter så läskigt och jag tänkte faktiskt inte så mycket på att det kunde uppfattas som läskigt medan jag skrev, men i efterhand har läsare sagt till mig att den är otäck just för att den är lågmäld och att det känns som att den kommer så nära.
Militärbasen i Minnared är inte ett smäktande epos om stora krig och tappra hjältar, utan styrkan ligger istället i det vardagliga och jordnära, som de allra flesta människor kan känna igen sig i. Målgruppen för boken är personer som är intresserade av frågan kring det svenska försvaret och vad som händer med relationer och värderingar när allt ställs på sin spets. Vem är man innerst inne när det verkligen gäller?
Präst – ett passande yrke
2013 släppte Sven-Anders sin första roman och den hette Ministerns meny. Även den skrevs utifrån politiska frågor som författaren funderade på och den gången handlade det om maten vi äter, djurrättsfrågor och klimatet. För några år sedan funderade Sven-Anders en hel del på de romska tiggare som satt utanför butikerna och resultatet blev spänningsromanen Miraklet i Minnared som kom 2016.
– Romernas situation bekymrade mig så mycket att jag ville skriva om det. Jag tyckte att det passade perfekt att skapa en präst som ville göra en insats för de utsatta tiggarna. En präst har en speciell ställning i ett samhälle och genom sitt yrke en alldeles särskild roll.
Men prästen Sara stötte genast på motstånd, till och med från folk inom kyrkan, och viljan att hjälpa dem visade sig vara betydligt mer kontroversiell än hon hade föreställt sig.
I uppföljaren Huset vid sjön, som kom året därpå, möter vi prästen för andra gången och då när hon inser att makens fasters hus plötsligt bebos av en helt annan person än fastern själv.
När funderingar på svenska försvaret dök upp bestämde sig Sven-Anders för att använda sig av prästen en tredje gång.
– Men i mitt nästa projekt, som jag precis börjat på, finns inte Sara Nordblom med. Jag har inte skrivit så mycket på sistone, men nu har jag en ny idé. Den utspelar sig också på landet, men med helt andra karaktärer, berättar Sven-Anders.
Sjunger i kör och vindsurfar
Sven-Anders skildrar gärna livet ute på landet, men bor själv i ett radhus i ett bostadsområde mitt inne i Åsa, som hör till Kungsbacka kommun, och har därmed snarare skogen och naturen en liten bit bort istället för alldeles inpå knuten. Till vardags jobbar han som mellanstadielärare sedan snart 25 år.
– Min bakgrund som lärare i naturvetenskapliga ämnen har säkert påverkat mina ämnesval i mitt skrivande. Allt hänger ihop.
Sven-Anders har fler fritidsintressen än att enbart skriva. Han sjunger till exempel i kör.
– Jag sjunger i en liten ensemble som är knuten till kyrkan och jag tycker också om att segla. För ett par år sedan började jag vindsurfa och det var en utmaning. Det tog ett tag innan jag ens kunde ställa mig upp på brädan, men nu går det bättre. Det är absolut lika svårt att vindsurfa som att skriva, men det finns en viktig skillnad. När jag vindsurfar i lagom vind märker jag direkt om jag gör fel. Antingen kommer jag ingen vart eller så faller jag. När jag skriver kan det ta väldigt lång tid innan jag upptäcker att det inte blir så bra. Minst ett år och ibland ser jag det inte i alla fall utan måste ha hjälp av en bra redaktör.
