08 apr Gustav Eriksson
Dystopier har alltid fascinerat Gustav Eriksson och att debutromanen skulle vara dystopisk var därför ingen högoddsare. I De bevingade beskrivs staden Utopia en tid efter ett virusangrepp. Staden är isolerad, styrs av en elak direktör och ansvarar för omvärldens skydd mot den fruktansvärda sjukdomen. Var tredje år ges några få titeln De bevingade och får lämna staden som fria män och kvinnor. Men vågar de lita på det?
Boken har fått läsare i många olika åldrar.
– Min mamma hade med sig den till sin bokcirkel, det var roligt att höra att de tyckte om den. En del tycker att språket i början är grovt, och det är det, men efter det är det mer fokus på personerna. Min mormor läste boken, hennes kommentar var ”Gustav som är så snäll, har han skrivit det här?”.
Har inte slutat fantisera
Han har alltid haft fantasi, till den grad att han fick kritik från en lärare när han var i åtta, tio-årsåldern. En skoluppgift om att skriva utifrån en bild på ett stjärnfall ledde till en berättelse om hur kor kunde styra drömmar – och en tillsägelse av läraren om att begränsa överflödet av fantasi.
– Jag fantiserar fortfarande, mina barn också. Det är roligt att höra vad de tänker på och de förväntar sig att jag ska hitta på historier.
Gustav vill att läsaren ska känna sig styrkt av att läsa boken, att ingenting är omöjligt om man går tillsammans mot ett gemensamt mål. Och att man får visa sina svagheter. En karaktär i De bevingade har en ätstörning och träningsmani.
– Jag har också haft en ätstörning och har gått i behandling för det. Nu är jag frisk sedan två år. Det var bra att skriva om det, ett sätt att se mig själv i honom och att kunna visa skörhet, att han är svag.
Paus från dystopier
Nu arbetar Gustav Eriksson med en ny bok. Tanken var att det skulle bli en uppföljare till De bevingade, grundidén har funnits länge. Men planerna har ändrats.
– Jag har tagit en paus från dystopier. Boken jag skriver på nu utspelar sig i Gävle under 1800-talet, vi får följa en ung mans och kvinnas livsöden. Det är mycket bakgrundsresearch för att få alla detaljer rätt, jag vill att Gävleborna ska känna igen sig.
Att få tid till skrivandet parallellt med ett heltidsarbete och familj är inte enkelt, men skrivarbetet är ändå så mycket lättare med den andra boken än med den första. Att samarbeta med lektör och redaktör har varit lärorikt.
– Nu har jag hela storyn klart för mig från början, jag har lärt känna karaktärerna innan jag börjar skriva. Det besparar mig så mycket arbete. Jag har koll på vad som ska hända i varje kapitel, jag vet hur karaktärerna ska utvecklas.
Ett skrivliv i balans
Tanken är också att skrivandet ska ske med balans i förhållande till övriga livet. I slutfasen av manusskrivandet av De bevingade, de tre sista månaderna, skrev Gustav i princip varje ledig minut för att bli klar.
– Jag satt uppe och skrev, blev trött och hade bara boken i huvudet hela tiden. Nu har jag börjat med att skriva lite varje dag, och jag är inte så hård mot mig själv. Jag har bestämt vissa kvällar som jag skriver när jag har nattat barnen. Jag skriver på lördagsmorgnarna, när jag skjutsar dottern till dans sätter jag mig och skriver på ett café medan jag väntar. Men visst önskar jag att det fanns mer tid.
Drömmen är just mer tid för skrivande, att kunna livnära sig på något kreativt.
– Jag gillar att arbeta med människor, jag är arbetsterapeut sedan 2009, men att få betalt för kreativitet vore en dröm. Jag vill få fortsätta att ha det mysigt och härligt med min familj, jag är alltid pappa men jag behöver kreativiteten för att må bra.
» Gustav intervjuades av Christina Kihlström.
Lite om Gustav Eriksson:
Bor: I Gävle.
Född: I Boden, uppvuxen i Östhammar.
År: 1985.
Familj: Fru och två barn.
Yrke: Arbetsterapeut.
När jag inte skriver: Jag har börjat med karate, jag gillar att man får gå in i sig själv. Jag är kreativ, spelar musik och har alltid haft många intressen som kitesurfing och vindsurfing. Det är en konst att lägga saker på hyllan, men nu handlar mycket om att vara med familjen, göra utflykter och leka med barnen.
Gillar: Sommaräng. En härlig sommaräng, öppet landskap och vatten, det ger mig energi, det mår jag bra av. Jag älskar friluftsliv, både att vara ute själv i skogen och att vara ute med familjen. Det skapar en härlig stämning och jag gillar verkligen när barnen har frågor om miljön och bygger kojor. Man leker med det som naturen erbjuder och det skapar verkligen tillfällen till att vara kreativ. Att bara ta en gren och tälja någonting av tycker jag verkligen är njutningsfullt eller att tända en eld och berätta spökhistorier kring. Jag känner ett lugn att vara ute i naturen, oavsett om det är till sjöss eller i skogen. I övrigt tycker jag om att skratta och att få folk att skratta. Jag spelade teater i flera år och känslan att få folk att skratta eller häpnas på olika sätt var något jag gillade hemskt mycket.
Och jag gillar när jag får flow, när det bara är att köra på, i jobbet eller skrivandet. Och jag gillar min familj, så klart.
Gillar inte: Skitsnack. Jag vill att det ska vara raka rör och ingen som går bakom någons rygg. Och jag gillar inte mjölk i kaffet.
Favoritord: Sommaräng
Svårt att motstå: Godis. Och när någon frågar ”ska du haka på?” när de till exempel ska springa långt. Jag saknade konsekvenstänk då men med åren har jag blivit bättre på att tänka en extra gång.
