En snabbguide till att sätta boken själv

Att sätta en bok, dvs formge inlagan till boken, är något som många egenutgivare vill göra själva. Kanske för att spara pengar men kanske även för att behålla kontrollen och för att det är roligt att få arbeta klart med sin text. I denna artikel försöker jag ge lite tips och råd till dig som  funderar på att göra detta, och jag tar även upp en del problem som du kan undvika genom att vara förberedd.

Först och främst ska man ha klart för sig att sättningsarbete, precis som all grafisk formgivning, i grund och botten är ett hantverk. Bara för att du har tillgång till samma tekniska verktyg som proffsen innebär det inte att resultatet blir detsamma. Men om du ändå vill sätta din egen bok är det ett par grejer som är viktiga att känna till.

Typografi

Inom typografin pratar vi både om typsnitt, storlek på texten (grad) och radavståndet (kägel). Man bör välja ett typsnitt för brödtexten som lämpar sig för boktryck, t ex Bembo, Scala, Minion pro med flera. Det finns även klassiska typsnitt som Garamond och Bookman som man också med fördel kan använda om man vill ha en sådan stil. Vid val av typsnitt är det mycket man ska ta i beaktande, och vi kan inte gå in på alla detaljer här, men det är t ex viktigt att typsnittet ger bra ordbilder och att det har hög tolerans för spärrning/knipning, vilket vi återkommer till senare.

Det finns även typsnitt man bör undvika i böcker, ett sådant är Times (och alla dess varianter), som inte är designat för så långa rader som en boksida utgör, vilket försämrar läsbarheten. Inte heller bör man använda sanseriffer, även kallade groteska typsnitt (Arial, Benton, Avant Garde etc) eftersom även detta också försvårar läsbarheten i långa texter. Dock är det vanligt att man använder sådana i fackböcker, då de brukar vara luftigare i sin form vilket i sig underlättar läsbarheten.

Vad gäller grad och kägel så är en utgångspunkt 11/14 (uttalas ”elva på fjorton”), vilket alltså innebär att storleken är 11 punkter och radavståndet 14 punkter. Det ger en bra och behaglig textmassa. Minskar man radavståndet blir texten mer kompakt och ökar man den blir den glesare. Bägge leder till minskad läsbarhet, så det gäller att hitta precis rätt radavstånd i förhållande till graden.

Har man äldre läsare som målgrupp, eller läsare med lässvårigheter av något slag kan man öka graden på texten. Det brukar klassas som ”lättläst” när graden är 14-16 punkter, vilket då ger ett optimalt radavstånd på 18-22 punkter. Detta upplever de flesta vanliga läsare som väldigt stort, men finns där ett särskilt behov kan man ju känna till det.

Har man ett väldigt omfångsrikt manus kan det vara idé att minska graden för att spara lite utrymme. Då kan man gå ner en del, men under 9 punkter är inte att rekommendera eftersom det då blir svårt att läsa även med bra ögon. I det fallet landar kägeln på 11-12 beroende på hur mycket luft man vill ha.

Att plocka in titelgrafiken i kapitelrubrikerna är ett bra tips för att knyta ihop bokens inlaga med omslag. Om titeln på omslaget ligger i Bebas Neue kan det alltså vara en god idé att låta kapitlenas rubriker och/eller nummer sättas i samma typsnitt. Man behöver ju inte ta med eventuella effekter som ligger på omslaget, men bara att få med sig typsnittet in i boken ger en bättre helhetskänsla.

Marginaler är ett måste

Det finns inga sanningar när det gäller marginaler, men som rekommendation är att den nedre marginalen bör vara ca 2 x den övre marginalen. Innermarginalen bör vara nåt större än yttermarginalen, eftersom sidorna försvinner ner i ”bunten”, dvs ryggens insida, vilket själ några millimeter.

Marginalerna bör även anpassas till formatet. En pocketbok (110 x 178 mm) har mindre marginaler än en storpocket (135 x 210 mm) och en A4-bok kan tillåtas ha ännu större. Luft är generellt bra för formen, så man ska inte vara rädd för att ha marginaler. Det ger en behaglig känsla.

Storpocketformatet blir alltmer dominerande på marknaden och i en sådan bok hade jag rekommenderat följande marginaler att utgå ifrån:

Topp: 18 mm
Botten 28 mm
Ytter: 18 mm
Inner: 20 mm

Tänk på att det i bottenmarginalen ofta ska få plats med paginering (sidnummer), vilket en större bottenmarginal ger utrymme till.

Ensamrader – en typografisk dödssynd

Tidigare kallades dessa ”horungar” men har under de senaste åren fått en ny och lite trevligare benämning som dessutom bättre förklarar vad det handlar om. Ensamrader är ensamma raderslut längst upp på en sida. Detta är ett stort no-no! Din bok bör inte innehålla en enda ensamrad. De går i de allra flesta fall att ”trolla bort” och går inte det får man skriva om/lägga till/ta bort text i ett tidigare stycke för att lösa problemet.

Principen  för att ”trolla bort” ensamrader är att titta bakåt på föregående sidor och se om man kan antingen minska eller öka en rad någonstans för att få bort den. I nedanstående exempel (hämtat ur Ivana Vukadinovics roman ”Innan ankorna drunknar”, utgiven 2017) har vi en rödmarkerad ensamrad på högersidan. Den kan vi lösa genom att använda en av två metoder.

1. Antingen spärrar vi den ljusblå markeringen så att det stycket hamnar på tre rader, varvid nedersta raden på vänstersidan flyttas upp på högersidan. Att spärra text innebär att man ökar avståndet mellan bokstäverna i varje ord med tusendels av ett fyrkantsblanksteg*. Ofta räcker det med 5 eller 10 tusendelar vilket knappt är synligt för ögat, men ändå får den önskade effekten.
2. Eller så kniper vi den ljusgröna raden så att den sist delen av ”frysen.” flyttar upp en rad, varvid ensamraden på högersidan hamnar längst ned på vänstersidan istället. (Dessutom blir det snyggare i första stycket utan den lilla ”sen.”-tarmen på en egen rad.) Detta gör vi genom att knipa texten vilket är motsatsen till spärra. Vi minskar alltså utrymmet mellan bokstäverna på motsvarande sätt.

Att kunna arbeta så här med ett manus är av stor vikt när man ska ta fram en professionell sättning. I layoutprogram som InDesign är detta en självklar funktion. I program man skriver boken i, t ex Word eller Pages, är det inte lika smidigt om funktionen ens finns. Detta är en av flera anledningar till att man bör använda sig av InDesign eller liknande för att sätta sin bok och inte göra det i Word.

*) Fyrkantsblanksteg motsvarar graden. Så om du använder 11 pkt text så är ett fyrkantsblanksteg 11 punkter bred. Om vi då justerar med 5 tusendelar av ett fyrkantsblanksteg har vi alltså justerat mellanrummet mellan bokstäverna med 11 pkt / 1000 * 5 = 0,055 punkter, vilket inte är synligt för det blotta ögat.

Justering av text

Den vanligaste justeringen i romaner utgivna i Sverige är marginaljusterat, vilket ger en rak vänster- och högerkant. I andra länder kan vänsterjusterat vara vanligare och man kan givetvis välja detta själv, men mitt råd är att göra texten marginaljusterad med sista raden vänsterställd om du sätter en traditionell roman.

Problemet med denna modell är att texten behöver avstavas för att det inte ska uppstå stora glipor mellan orden i ett stycke. Detta löser man enkelt i InDesign genom att ställa in att all text ska avstavas och att den ska göra det baserat på en svensk ordlista (om man nu skriver på svenska).

Här nedan ser du ett exempel på hur det kan se ut om man inte avstavar …

… och hur det sedan blir med avstavning påslagen

Den typen av luft som vi ser i det översta exemplet är inte okej. Det får inte se ut så. Vill man absolut inte avstava sin bok så är det bättre att låta texten vara vänsterjusterad för att undvika detta problem. Här nedan ser du samma text igen, fast denna gång vänsterjusterad.

InDesign hanterar avstavning helt korrekt för det mest. Det finns mycket inställningar man kan göra för att styra avstavningsfunktionen och när man väl har hittat en nivå man är nöjd med tar programmet hand om det mesta. Detta är också en funktion som inte alltid är tillgänglig eller väl utvecklad i andra typer av program. Ännu en anledning att sätta boken i InDesign alltså.

Indrag – var, när och hur mycket?

Styckena i en roman behöver skiljas åt för att öka läsbarheten. Detta kan göras med flera metoder där de två vanligaste är styckemellanrum och indrag. I romaner är det mer eller mindre uteslutande indrag som gäller. I fackböcker är det vanligare att man ser styckemellanrum. Texten du läser nu har t ex styckemellanrum.

Hur man ska använda indrag är ofta en svår sak att förklara eftersom det kräver att man har en gemensam definition av stycke, avsnitt, scener etc.

Ett stycke är en textmassa som avslutas med ”retur” eller ”vagnretur” om vi väljer skrivmaskinstermer. Ett stycke kan alltså bestå av flera sidor text om det vill sig illa (även om detta absolut inte rekommenderas) eller bara ett enda ord, som i en dialog.

Varje stycke inleds med ett indrag på 3-5 mm (eller en fyrkant, se ovan). Detta gör man för att öka läsbarheten (ögat har lättare att hitta nästa rad) och tydligt visa att det är ett nytt stycke vilket i en dialog t ex visar på att det är en annan person som pratar. När man däremot skriver första stycket i ett kapitel eller första stycket i ett nytt avsnitt eller scen (med föregående blankrad) ska man inte ha indrag. Det ska alltså endast vara indrag i direkt följd av ett annat stycke.

Vi kan än en gång kika på exemplet vi hade med ensamrader, där du ser att det ligger indrag på varje stycke, förutom efter tomraden på högersidan, där det nya stycket ”Han häller champagne …” inleds utan indrag.

Och när vi då är inne på avsnitt/scenbyten så är det alltså vanligt att dessa markeras med en tom rad, såsom ovan. Det är även vanligt att man lägger en eller flera centrerade asterisker som mer tydligt bryter av texten. Syftet är att visa att man förflyttar handlingen till en annan plats/tid/person etc. än i föregående stycke.

När det gäller det inledande stycket i ett kapitel kan man vara precis hur kreativ man vill. I ovanstående exempel finns inga kapitelrubriker utan texten inleds med en stor anfang som istället markerar att det är ett nytt kapitel. Även om man har kapitelrubriker kan man dock välja att formattera första stycket lite annorlunda. Om man sedan väljer anfang, som här (och dessutom i ett avvikande typsnitt), eller att låta de första tre orden vara versala eller halvfeta, det spelar ingen roll. Här kan man vara kreativ. Det man ska komma ihåg bara är att inte göra för mycket. Både kapitelrubrik, anfang och inledande versaler är kanske lite att ta i t ex.

Baslinjer för bättre balans

När man sätter böcker gör man det med fördel efter en baslinje eller ett baslinjeraster. Denna ligger som en osynlig linjering över hela uppslaget och ser till att alla rader hamnar i linje med varandra, på bägge sidor och även i alla spalter om man nu använder sådana.

Baslinjerastret ställer man in universellt i dokumentet och anges t ex till 14 pkt. Det innebär att all text som ska följa baslinjen (det är en separat inställning man gör i respektive styckeformatmall) håller sig till detta. Så även om du i formatmallen anger att det är 12,45 pkt radavstånd kommer programmet automatiskt att lägga texten på 14 pkt. Om du däremot anger ett högre värde än 14 pkt, t ex 15,3 pkt kommer raderna att lägga sig på varannan linje. Med baslinjer aktiverade finns alltså inga gråzoner vad gäller radavstånd. Det är antingen varje rad, varannan rad, var tredje rad etc.

När man har hittat det radavstånd man vill använda kan man alltså ställa in baslinjen efter detta och därefter inte behöva oroa sig för att texten slutar på olika ställen på sidan. Det är speciellt viktigt när man sätter i flera spalter.

Värt att notera är att om man gör styckeformat för rubriker/mellanrubriker så kan dessa bli tvungna att undantas från baslinjerastret för att visas rätt. Detta beror på att de ofta är en större grad, vilket gör att de även behöver en större kägel. Detta är överkurs egentligen men ett bra exempel på situationer där en glad amatör kanske inte lyckas få rätt resultat.

Dolda tecken till din hjälp

Du kanske in visste det men ditt manus är fullt av dolda tecken. Dessa kan man visa/dölja i de flesta program som hanterar texter. Allting du skriver på tangentbordet har alltså ett tecken. Mellanslag är ett tecken, radmatning är ett tecken, tabb är ett tecken osv.

Med hjälp av dolda tecken kan man relativt enkelt felsöka en text. Det händer ibland att fasta radmatningar (retur) ersätts av eller förväxlas med mjuka radmatningar (shift+retur) vilket ställer till problem när boken sätts.

Dolda tecken kan man alltså visa och dölja men man kan även söka efter dem. Alla dolda tecken har nämligen också en styrkod så att programmet vet vad det är. T ex är koden för radmatning (retur): ^p. På samma sätt är koden för tabb: ^t och mjuk radmatning ^n.

Både i Word och InDesign kan man söka och ersätta dessa koder vilket kan vara väldigt hjälpsamt.

I en vanlig roman finns det egentligen ingen anledning till att det ska finnas mjuka radmatningar. De har oftast hamnar där av misstag, antingen vid import eller pga av misstag vid skrivandet. En bra första grej när man har monterat ett dokument i InDesign är därför att göra en sökning efter ^n och ersätta alla dessa med ^p. Därigenom har du ersatt alla mjuka radmatningar med hårda. På ca 5 sekunder.

Ett vanligt misstag många gör är att göra indrag i Word med hjälp av tabb. Samma sak kan du då göra här. Sök efter ^t i dokumentet och ersätt med inget. Vips är alla tabbar borta.

”Men vänta”, säger du kanske, ”jag har ju använt tabbar i en tabell, då försvinner ju även de”.

Ja, det gör dem i ovanstående exempel, men du kan givetvis kombinera sökbegreppen. En tabb som använts som indrag följer ju direkt efter en radmatning. Alltså kan du ju söka efter ^p^t och ersätta med ^p. Då försvinner bara inledande tabbar i texten, medans tabbar använda inne i texten inte gör det.

På samma sätt kan du söka efter dubbla mellanslag, inledande mellanslag etc. Kombinationerna är oändliga, det handlar bara om att klura ut hur man ska isolera det man vill ändra, på ett bra sätt. Ett tips är att kopiera det man vill byta ut och klistra in det i sökrutan. Då tar programmet med alla dolda tecken också. På så visa lär man sig också vad som är vad, om man inte känner till vad alla dolda tecken har för koder.

Hem och testa

Jag hoppas att dessa tips och råd ska hjälpa dig när du försöker sätta ditt eget manus och jag rekommenderar att du gör det i InDesign. Gör dig själv den tjänsten att du skaffar InDesign om du tänker ge dig på det här. Det är ett program man prenumererar på och betalar ca 240 kr/mån vilket är en spottstyver i förhållande till vad du kan få ut av det.

Men känner du att det är för krångligt eller att du inte vill sätta dig in i en helt ny programvara, så är det oftast både lättare och snabbare att anlita ett proffs. Kostnaden för att köpa in tjänsten varierar givetvis men du kan räkna på ca 2-3 tusen kronor plus moms för en roman på 200 sidor.

Lycka till!

/

Anders Nyman
Förläggare och grafisk formgivare, med över 20 år i branschen

Tips om aktuell bok: